I dag är en lyckoforskare som undersöker vad som faktiskt ger våra liv mening – och hur vi kan rädda oss själva och jorden från undergång.

– Antingen anpassar vi systemet till livets gränser, eller så slutar det i kollaps och död, säger Erik Fernholm som menar att det inte finns ett tredje alternativ där vi flyttar med Musk till Mars.

Det vi håller på med nu, som att klimatkompensera samtidigt som vi fortsätter leva på ett sätt som ökar utsläppen, liknar det hans pappa gjorde: att försöka läka en övertränad kropp och ett obalanserat liv med piller.

Både människorna och jorden blir sjuka.

Tron att ännu en pryl eller vinst ska göra oss lyckliga bygger dessutom på en ärvd berättelse – som inte är sann.

Lyckoforskningen har länge pekat mot något annat: att ett gott liv framför allt byggs genom enkla saker. Närvaro, relationer, utveckling, tillhörighet och meningsfullhet.

Ett och ett halvt år har gått och Azizas syster väntar fortfarande på svar. För henne ligger Aziza fortfarande kvar inne i skolan i Örebro. Ingen räddar henne. Trots att hon bara är fem meter från utgången. Trots att poliser når fram till henne när hon fortfarande lever.

Azizas syster är en av de anhöriga som bemöts avvisande av både polisen och regeringen.

Vem får vara brottsoffer i Sverige?

Frågan väcks under läsningen av journalisten Frida Sundkvists Efter skotten (2026), en reportagebok som undersöker vad som hände när en massmördare dödade tio människor den 4 februari 2025 på Campus Risbergska i Örebro.

Polisens och regeringens märkliga reaktion

Dådet saknade motstycke i Sverige och var lika fruktansvärt som svårbegripligt. Jag rapporterade själv om skolskjutningen för en lokaltidning. Många jag pratade med försökte desperat förstå vad som hade hänt på Risbergska. För ett ögonblick tycktes landet förenas inför en konturlös ondska.

När bilder och namn på flertalet av offren publicerades framgick det att åtta av de tio som mördats var invandrare. De sköts ihjäl på en invandrartät plats känd som ”SFI-skolan”. Massmördaren var etnisk svensk. En vit man.

Det var här någonstans som något märkligt började ske. Från polismyndighetens håll insisterade man på att massmördaren agerat utan ideologiska motiv. Samma retorik hördes från regeringen. Att gärningsmannen inte hade kopplingar till högerextremism.

Det var häpnadsväckande, med tanke på att man i det tidiga skedet ännu inte hade kartlagt förövarens liv, bakgrund eller digitala fotspår.

Allmänheten ombads att avstå från spekulationer. En uppmaning som klingade av arrogans. Spekulerade inte polisen själv ganska friskt? Hade inte statsministern bara tre dagar före masskjutningen dragit ett oblygt likhetstecken mellan den våldsvåg som intensifierats sedan början av året och ”den väldigt höga invandring som Sverige haft under väldigt lång tid”?

Det uttalandet från Ulf Kristersson ekar än i dag hos de anhöriga, som undrar om rasismen i samhället kan ha påverkat massmördaren.

Budskapet från regeringen efter dådet vid Risbergska tycktes lyda: människor har dött. Men låt oss inte göra politik av detta.

Politik gör man av invandrare som problem, inte invandrare som offer.

Vad hände inne på Risbergska?

I Efter skotten ger Frida Sundkvist kött och blod till två av offren – läraren Aziza och eleven Salim – och deras anhöriga. Hon berättar om liv, fulla av drömmar, hopp och ambitioner, som spilldes men framför allt skildrar hon massakerns efterspel.

Den kanske största styrkan i boken är balansen mellan dokumentation och berättande. Sundkvist är med när Salim begravs och gestaltar sorgen med medmänsklighet och värdighet. Hennes raka prosa och de anhörigas röster skapar en närhet till tragedin, samtidigt som hon tecknar en kronologi över händelsernas utveckling.

När Sundkvist börjar kartlägga vad som hänt anar hon att något är fel med polisens berättelse om Risbergska. I polisens redovisning heter det att det dröjde några minuter innan de var på plats och att totalt 130 poliser deltog i insatsen ”i skolan, utanför och intill”.

Sundkvist skriver att det i själva verket var ett litet antal poliser som gick in i skolan. Att poliserna var handlingsförlamade och att flera poliser inte vågade gå in i skolan på grund av risk för kolmonoxidförgiftning, eftersom gärningsmannen hade utlöst rökutvecklare. Att de var rädda för att göra fel eller rädda för att dö.

Hon ifrågasätter polisens uppgift om att man lämnat skadade för att leta efter gärningsmannen och att de ska ha tvingats backa för att de hört skottlossning.

Kunde de ha räddats?

När Sundkvist först tar kontakt med de anhöriga, en månad efter dådet, står det klart att de nästintill inte har fått någon information alls, annat än den som de tagit till sig från nyhetsrapporteringen och pressträffar.

Det är ett faktum att poliserna nådde fram till Aziza och Salim medan de fortfarande var vid liv. De anhöriga har många frågor: Varför fick de inte hjälp? Varför drog sig polisen tillbaka från dem? Hur länge levde de? Led de? Kunde de ha räddats?

Salim har medan han legat och förblött i en korridor på Risbergska ringt flera samtal till sina anhöriga och till 112. Samtalet med 112 har myndigheterna inte lämnat ut.

Sundkvist pekar på det motstridiga i att polisen vägrar lämna ut handlingar till familjerna med hänvisning till offrens integritet, när de samtidigt går ut i media och beskriver detaljer kring Salims död.

Hon ställer sig också frågande till varför de anhöriga utesluts och inte uppdateras om vad som händer, medan Dagens Nyheter bjuds in av polisen att följa utredningen på nära håll inifrån.

När de till slut kallas till möte med polisen är informationen som ges förvirrande. Den är dessutom i strid med vad de anhöriga faktiskt vet och med en obduktionsrapport från Rättsmedicinalverket.

Polisen bemöter de anhöriga med vilseledande svar som emellanåt tangerar direkta lögner.

Sekretess och omvägar

Men det är inte bara de anhöriga som har svårt att få tag på information. I sitt arbete med att kartlägga vad som hänt stöter Sundkvist på en rad olika hinder.

När hon begär ut uppgifter om antalet ordningspoliser som sprungit in i skolan under pågående skjutning får hon svaret att informationen inte kan lämnas ut på grund av förundersöknings- och försvarssekretess.

Hon reagerar över det anmärkningsvärda i den hänvisningen. Försvarssekretess används när uppgifter kan skada landets försvar eller äventyra rikets säkerhet. Men det här handlar om en skola, inte om en ubåtsbas.

I stället behöver Sundkvist gå omvägar för att få insyn i fallet. Ett sätt är genom de anhöriga, som spelar in sina samtal med polisen.

Hon skildrar noggrant hur myndigheterna förhåller sig till de anhörigas frågor och behov av upprättelse, och hur den officiella beskrivningen av händelserna skär sig med de anhörigas upplevelse.

Som läsare undrar man genomgående varför det är så och vad det beror på.

Det som framträder i Sundkvists bok är en polismyndighet som tycks, om än klumpigt, tillrättalägga en berättelse på offrens bekostnad. Sundkvist låter de anhöriga komma till tals om hur de upplever polisens agerande.

Azizas bror säger att det svåraste har varit påståendena om motivet:

”Polisen försöker göra samma sak som regeringen och statsministern, och säga att det inte var ett rasistiskt dåd. Det var bara någon som hade problem och ville skälla på samhället. Han gjorde det på egen hand och var inte påverkad av rasismen i dag.”

Brodern tror att om dådet klassades som rasistiskt, så skulle det bli helt andra konsekvenser.

Står främlingsfientlighet bakom polisens agerande?

Det som skaver mest i berättelsen om Risbergska är hur polisen gång på gång tycks ha valt att bemöta de anhöriga på minsta välvilliga sätt. Med försening, tystnad, vilseledning och kanske allra värst med skuldbeläggning.

Sundkvist presenterar flera möjliga förklaringar till polisens agerande. Det kan bero på inkompetens, rädsla eller organisatorisk dysfunktionalitet. Det kan också bero på en oförmåga att förstå invandrare som offer.

Den direkta oviljan att ens överväga normaliserad främlingsfientlighet som en möjlig förklaring till massmördarens, men även myndigheternas, agerande är lika besynnerlig som den är envis.

Särskilt tydligt blir det när polischefen Erik Nord, som utvärderar polisens insats vid Risbergska, bemöter kritiska frågor. På en journalists fråga om varför de anhöriga har så låg tilltro till polismyndigheten svarar han:

“Den där misstänksamheten mot myndigheter blir påtaglig. Alla har olika förutsättningar. Man måste inse att kommer någon från en icke-demokratisk stat i Mellanöstern, då blir tilltron till myndigheter väldigt låg.”

Det är inte bara en nedlåtande syn på invandrare. Den motsägs också av SCB:s undersökning från 2024 av utrikes och inrikes föddas syn på kommunen och samhället, där det framgår att utrikes födda som bott i landet i 0–9 år har en mer positiv syn på polisen och möjligheten att påverka politiska beslut än vad inrikes födda har.

Man kan fråga sig vad som är orsak och vad som är verkan i Erik Nords analys.

Genom de anhörigas berättelser lyckas Sundkvist formulera ett motnarrativ mot polisens och regeringens.

Samma motberättelse förs fram i det brev som anhöriga skickade till Ulf Kristersson i april i år, och som medierna rapporterade om först i juni. I brevet kräver anhöriga en oberoende kommission som utvärderar det politiska klimatet i Sverige under åren 2023–2026, med särskilt fokus på faktorer som kan ha bidragit till massmordet.

De kräver att få veta om rasism och främlingsfientlighet kan ha bidragit till dådet. Statsministern har fortfarande inte bemödat sig med ett svar.

Masskjutningen på Risbergska var en fruktansvärd händelse som förtjänar vår uppmärksamhet och medmänsklighet. Men tiden går och lika mänskligt som det är att känna med de drabbade är det att gå vidare i livet.

För de anhöriga är det annorlunda. Den mest gripande delen i Sundkvists bok är Azizas syster som fortfarande väntar på svar, på upprättelse:

”För mig är Aziza fortfarande kvar inne i skolan och ingen hjälper henne. Hon är kvar där inne. För mig har tiden stannat där. Aziza var jättenära utgången. Fem meter. Men hon fick ingen hjälp. De gjorde verkligen ingenting, polisen. Och sen kommer de med lögner till oss. Behandlar oss anhöriga som om vi var vem som helst. Vi kan inte se polisens protokoll vad som handlar om Aziza, vi måste gissa. Vi forskar hela tiden, lägger ner massor av tid på att förstå.”

Frågan är om Frida Sundkvists bok är den enda upprättelse som kommer att ges. Det är inte lite. Men det är långt ifrån tillräckligt.

Efter skotten: Sanningen om Sveriges värsta masskjutning (2026)

Betyg. Fyra Gaddar
Författare. Frida Sundkvist
Genre. Dokumentär reportagebok, grävande journalistik
Förlag. Ordfront
Sidor. 211

Den gamla basaren i Kashan är en labyrint av smala, välvda gångar som slingrar sig genom den historiska staden. Då och då öppnar de sig mot större, kupoltäckta torg där människor samlas och handlare visar upp sina varor. Antikviteter och mattor. Glas, tyger, kläder.

På sommaren söker sig människor hit för att undkomma den brännande hettan utanför. De tjocka tegelväggarna håller kvar svalkan. De välvda gångarna låter luften röra sig.

I århundraden har basaren varit hjärtat i det sociala och ekonomiska livet. Dess rötter sträcker sig tillbaka till seldjukernas tid på 1000-talet. Under safavidernas styre (1500–1700-talet) byggdes den ut till ett arkitektoniskt mästerverk.

Trots att sekler har passerat fyller den än i dag samma levande funktion som stadens mötesplats.

Kvinnor och unga flickor sitter tillsammans, pratar och skrattar. Män i prydligt nedstoppade skjortor arbetar tyst i sina skrädderier.

Tunga trädörrar med intrikata sniderier kantar gångarna. Kakel klär väggarna. Musik strömmar ur gamla radioapparater.

Luften är fylld av doften av esfand (vildruta) – en ört som bränns i små mässingskärl, som sägs rena luften och skydda mot cheshm-e bad (dålig energi).

Jag står och betraktar scenen när en kvinna närmar sig.

– Khosh amadi, säger hon. Välkommen.

Hon berättar att hon är från Kashan, och att Iran inte har haft många utländska besökare på senare tid.

Det är synd, tänker jag. Vilken plats att missa. Och vilken kultur som så ofta missförstås på avstånd.

Hon frågar om jag vill slå mig ner och ta något att dricka.

Vi beställer rosenvattenjuice med chiafrön, toppad med rosenblad. Den är färgstark, nästan för vacker för att dricka. Men efter första klunken är det tydligt att det är precis den svalka jag behövde.

Vi sitter och pratar en stund. Om Iran. Om våra hem. Om livet.

Kashan är faktiskt min favoritstad i Iran. Jag önskar att alla fick känna dess värme, andas in dess dofter, se dess färger och skönhet.

Fakta: Vykort från Iran

Stefanie Glinski är en journalist och fotograf som rapporterar i huvudsak om Mellanöstern och Asien för Foreign Policy och The Guardian. Mohammad Mohsenifar är en fotojournalist baserad i Teheran, Iran.

I den här serien berättar de korta historier om vanliga iranier, och om platser och traditioner som definierar landet.

Samtidigt som kriget i Iran har dominerat rubrikerna, lyfter de fram andra sidor. Mitt i död och förödelse finns också kultur och arkitektur, mat och gästvänlighet.

Döda. I det amerikansk-israeliska kriget har minst 1 701 civila dödats, inklusive minst 307 barn, enligt den USA-baserade människorättsorganisationen HRANA.

Skadade. I Teheran har över 8 600 människor skadats, varav 87 procent civila, enligt räddningstjänsten. I hela landet har 45 000 människor skadats, enligt iranska Röda Halvmånen, varav minst 1 767 barn, enligt Unicef.

Fördrivna. Minst 3,2 miljoner människor har fördrivits inom landet, enligt FN:s flyktingorgan UNHCR.

Sjukhus och skolor. Över 2,2 miljoner barn har fått sin tillgång till hälso- och sjukvård avbruten då 442 vårdinrättningar har skadats, enligt hälsoministeriet och iranska Röda Halvmånen. Dessutom har över 760 skolor påverkats, enligt utbildningsministeriet och Unicef.

Infrastruktur. Mer än 115 000 civila byggnader och enheter har skadats eller förstörts, enligt iranska Röda Halvmånen och FN:s humanitära organ OCHA.

Världsarv. Unesco har bekräftat direkta skador på världsarven Golestanpalatset i Teheran och Chehel Sotoun i Isfahan. Över 120 historiska platser har skadats.

Läs fler vykort från Iran:

En rasistisk etnonationalist, en anti-muslimsk aktivist, en frikyrkopastor som läser Mellanösternpolitik som profetia och en liberal partistrateg kan ha helt olika utgångspunkter för sitt stöd för Israel.

För etnonationalisten handlar det om nationell och etnisk identitet, där judar betraktas som ett folk som hör hemma någon annanstans. Den anti-muslimska aktivisten ser Israel som en allierad i en civilisationskamp mot islam, där israeler tar riskerna och skulden på marken medan väst står för vapen, pengar och politiskt stöd. För pastorn blir nationalstaten Israel en del av en profetias fullbordan. Partistrategen ser en geopolitisk position, en ideologisk markör och möjliga röster.

Motiven spretar kraftigt, men ändå kan de samlas i samma okritiskt Israelvänliga politik. Judar får olika roller i dessa föreställningsvärldar, men förblir i alla dessa fall ett medel för politiska, religiösa eller strategiska mål som inte är deras egna.

Read more

När jag kom till Ladakh 1975 förväntade jag mig att möta fattigdom. I stället fann jag ett av de rikaste samhällen jag någonsin hade sett. Inte rikt på pengar, utan på nästan allt som våra ekonomiska mått misslyckas med att räkna: starka relationer, kunskapen att tillgodose sina egna behov, kulturell kontinuitet och en djup känsla av tillhörighet.

Jag var en ung svensk lingvist och Ladakh, ett höglänt ökenområde på den tibetanska högplatån, hade just öppnats för utomstående. Jag hade kommit dit för att hjälpa till med en film, men blev snart förälskad i det som ofta kallades ”Lilla Tibet”.

Snart började arbetet med att skriva den första ladakhisk-engelska ordboken. Jag blev den första utomstående i modern tid som talade språket flytande. En förutsättning var att komma så nära lokalbefolkningen som möjligt. Språk är inte bara ord. Det är också en kultur, och jag tog den till mig.

Jag förundrades ständigt över hur självförsörjande ladakhierna var, men ännu mer över hur lyckliga de verkade. Vardagen präglades av värme, skratt och livskraft.

De byggde sina egna hus, odlade sin egen mat och hushållade noggrant med det knappa vattnet och det lilla avfall de producerade. Människor var beroende av varandra och de visste att de var beroende av jorden.

Under de följande årtiondena började dock denna väv lösas upp under trycket från en västerländsk utvecklingsmodell.

Billig, subventionerad mat fraktades dit med lastbil över bergen. Unga människor drogs bort från byarna. Konkurrens ersatte mycket av det ömsesidiga beroende som fanns där 1975.

För första gången började invånarna tala om ensamhet, ångest och depression. Buddhister och muslimer, som hade levt fredligt sida vid sida i generationer, blev alltmer splittrade.

Det var smärtsamt att bevittna. Men Ladakh gav mig också ett fönster mot en mycket större berättelse.

Den visade mig att de kriser som nu avlöser och förstärker varandra – ekologisk kollaps, ojämlikhet, ensamhet, ångest och politisk extremism – inte är separata problem. De är symtom på ett ekonomiskt system som har expanderat i ungefär femhundra år.

Hur hamnade vi här?

Den globala ekonomin har aldrig bara varit ett harmlöst projekt för att knyta samman världen. Från början byggde den på utvinning och exploatering.

Europeiska monarker skickade handelsmän och handelskompanier över världen på jakt efter guld, kryddor, mark och arbetskraft. Missionärer följde ofta efter och beskrev lokalbefolkningar som primitiva och i behov av civilisation – en berättelse som bidrog till att legitimera beslagtagandet av deras mark och resurser.

Samtidigt skildes människor inom Europa från sin egen mark. Allmänningar som landsbygdsbefolkningar hade varit beroende av i generationer, stängslades in och privatiserades.

Många hade därefter föga annat val än att sälja sin arbetskraft i gruvor och fabriker. På andra sidan haven tvingades förslavade människor arbeta på plantager som producerade socker, bomull, te och kaffe för avlägsna marknader.

Mönstret var detsamma: människor som tidigare hade använt sina kunskaper och sitt arbete för att tillgodose sina egna samhällens behov tvingades producera för någon annans vinst. Mångsidiga och självförsörjande ekonomier ersattes av monokulturer, medan rikedomarna fördes bort från marken och hamnade hos handelsmän, banker och industrialister.

När industrimakterna konkurrerade allt aggressivare om territorier, marknader och resurser bidrog deras rivalitet till att skapa förutsättningarna för två världskrig.

Efter andra världskriget började det direkta kolonialväldet dra sig tillbaka. Kampen om den ekonomiska kontrollen fortsatte.

Under amerikanskt ledarskap började institutioner som Världsbanken och Internationella valutafonden, IMF, tillsammans med ett växande nät av handelsavtal, dra in länder i ett enda globalt ekonomiskt system.

Det presenterades som frihet: fria marknader, frihandel och fri rörlighet för kapital.

Men friheten tillhörde till stor del företagen och investerarna.

🎧 Lyssna på podden med Helena:

De som försökte skydda sina resurser eller välja en mer självförsörjande väg kunde mötas av straffande skuldvillkor, sanktioner, hemlig inblandning eller militära interventioner, vanligtvis motiverade som en del av kampen mot kommunismen.

Det är därför som den välbekanta uppdelningen mellan kapitalism och kommunism, eller mellan höger och vänster, inte berättar hela historien.

Trots sina olikheter har både företagskapitalismen och den centraliserade statssocialismen tenderat att likställa framsteg med storskalig produktion, urbanisering, teknisk expansion och ekonomisk tillväxt.

Politiska partier är fortfarande oense om hur rikedom ska fördelas, men få ifrågasätter systemets underliggande krav på mer handel, mer teknik och mer tillväxt.

Globaliseringens stora acceleration

I slutet av 1980-talet och under 1990-talet accelererade den ekonomiska globaliseringen dramatiskt.

Regeringar skrev under handelsavtal som gav företag frihet att flytta produktionen dit lönerna var lägst och miljöskyddet svagast. Ett företag kunde stänga en fabrik i Sverige, tillverka samma varor på andra sidan jordklotet och sedan frakta tillbaka dem till svenska konsumenter – samtidigt som denna enorma ökning av transporter och utsläpp beskrevs som ”effektiv”.

Globaliseringen gjorde det också betydligt lättare för stora företag att undkomma demokratisk kontroll.

Om en regering höjer lönerna, skärper miljölagstiftningen eller stoppar ett gruvprojekt för att skydda en skog kan ett företag hota med att flytta verksamheten – och jobben – någon annanstans.

Vissa handelsavtal går ännu längre genom så kallade Investor State Dispute Settlement-klausuler, ISDS. De gör det möjligt för utländska investerare att dra stater inför internationella skiljedomstolar om de anser att en ny lag bryter mot det skydd de garanterats genom ett investeringsavtal.

Kraven kan röra enorma summor, inklusive beräknade framtida vinster. Det kan få regeringar att tänka sig för en extra gång innan de inför nya regler till skydd för miljön, folkhälsan eller arbetstagarna.

Företagens makt påverkar också vilka berättelser som berättas och vilka frågor som ställs.

Stora företag och förmögna stiftelser skapar ett ekosystem för att delvis skydda sina intressen. De finansierar medier, tankesmedjor, universitetsinstitutioner och vetenskaplig forskning.

Det kan innebära att idéer som gynnar starka kommersiella intressen lättare får finansiering, utrymme och sändningstid i tv, medan mer grundläggande frågor – som varför företagen har fått så stor makt – sällan diskuteras.

I stället får vi gång på gång höra att globaliseringen är oundviklig, att ekonomisk tillväxt är detsamma som välbefinnande och att större konsumtion kommer att göra oss lyckligare.

Jag såg själv kraften i den sortens budskap i Ladakh.

När jag först kom dit var människor stolta över sin kultur och betraktade sig som välmående, trots att de hade mycket lite pengar. Inom några år började reklam och idealiserade bilder av västerländskt konsumtionsliv förändra hur de såg på sig själva.

Människor som tidigare hade beskrivit sig som lyckligt lottade och självförsörjande började allt oftare tala om sig själva som fattiga och efterblivna.

Deras materiella liv förändrades. Men det gjorde också måttstocken de använde för att bedöma dem.

Den erfarenheten lärde mig att den ständiga längtan efter mer inte bara är en del av människans natur. Begäret efter ändlös konsumtion odlas, dag efter dag, av en reklamindustri vars överlevnad bygger på att få oss att känna att det vi har – och de vi är – inte räcker.

Att göra ekonomin lokal igen

Det jag såg i Ladakh för nästan femtio år sedan har präglat resten av mitt liv.

Det fick mig att fråga hur en ekonomi skulle kunna se ut om den tjänade människor, samhällen och den levande världen i stället för avlägsna företags krav.

Svaret jag ständigt återkom till var lokalisering.

Lokalisering innebär att förkorta avståndet mellan producenter och konsumenter, stärka vår förmåga att tillgodose grundläggande behov närmare hemmet och återföra ekonomisk makt till en nivå där konsekvenserna av den faktiskt går att se.

Det betyder inte att den internationella handeln ska upphöra. Det handlar om att återställa en sundare balans mellan lokal självförsörjning och globalt utbyte.

En sådan förändring skulle förbättra livet för majoriteten av människor i både så kallade ”fattiga” och ”rika” länder.

Över hela världen skulle företag uppmuntras att skapa trygga försörjningsmöjligheter och leva upp till starka skydd för arbetstagare och miljö, i stället för att söka över hela jordklotet efter den billigaste arbetskraften och de svagaste reglerna.

En central del av lokaliseringen är att återuppbygga regionala livsmedelssystem: stödja småbönder, fristående butiker, kooperativ och lokala företag, samtidigt som globala koncerner tvingas betala skatt och följa lagar som skyddar människor och planeten.

Regeringar skulle styra om subventioner, investeringar och regleringar bort från långväga handel och starkt centraliserad produktion och i stället gynna småskaliga, platsförankrade ekonomier.

En sådan omställning skulle minska onödiga transporter, förpackningar och energianvändning och samtidigt skapa mer meningsfulla arbeten. Den skulle kunna göra det möjligt för oss att arbeta färre timmar, leva i ett lugnare tempo och minska ekonomins beroende av ständig tillväxt.

Viktigast av allt är att den skulle kunna återuppbygga de relationer som den globala ekonomin steg för steg har brutit ned.

När människor handlar av bönder i närheten, går med i kooperativ eller skapar lokala energiprojekt blir de mindre beroende av avlägsna företag och mer ömsesidigt beroende av varandra. De ekonomiska relationerna blir synliga igen. Det gör också ansvaret.

Det är därför jag ser lokalisering inte bara som en ekonomisk strategi, utan också som en form av läkande.

Under större delen av människans historia har vi levt i nära relation till varandra, till marken under våra fötter och till den mer-än-mänskliga världen omkring oss. Den globala konsumtionsekonomin har steg för steg slitit isär dessa trådar och lämnat många av oss rotlösa och ensamma.

Lokalisering erbjuder ett sätt att börja väva samman dem igen.

Den fråga jag oftast får är: ”Vad kan jag göra?”

Men den mer kraftfulla frågan är: ”Vad kan vi göra?”

Våra individuella val spelar roll, särskilt när de stärker lokala producenter och börjar förändra kulturella normer. Men vi kan inte shoppa oss ur ett system som skapats genom handelsavtal, subventioner och regleringar som gynnar koncentrerad företagsmakt.

Kollektiv handling måste därför gå i två riktningar samtidigt: vi måste göra motstånd mot det globaliserande systemet och samtidigt bygga upp våra samhällen underifrån.

Vi kan skapa bondemarknader, matkooperativ, gemensamma odlingar, lokala banker och projekt för förnybar energi. Vi kan organisera oss för att stoppa ännu en stormarknad från att slå ut lokala företag, eller motsätta oss projekt som för bort rikedomar samtidigt som lokalsamhället lämnas med kostnaderna.

Och tillsammans kan vi pressa regeringar att styra om subventioner, offentliga investeringar och regleringar mot lokal produktion, ekologiskt jordbruk och mindre företag.

Det innebär att vi inte bara ser oss själva som konsumenter, utan återigen som grannar, arbetstagare och medborgare med makt att tillsammans förändra ekonomin.

Vi kan inte återvända till det Ladakh jag först lärde känna, och vi bör inte heller försöka.

Men min tid där lärde mig det viktigaste jag vet: ett samhälle är inte rikt för att det producerar och konsumerar i allt högre tempo.

Det är rikt när människor har meningsfulla arbeten och starka relationer. Det är rikt när kulturer och ekosystem förblir mångsidiga och levande och när människor vet att de hör hemma någonstans.

Det är den sortens rikedom vi borde kämpa för.

Kuba är ett ”unikt hot” mot USA:s nationella säkerhet. Landets specialitet är att få ”västvärldens barn att vända sig mot sitt eget arv”. Så beskriver USA:s utrikesdepartement Kuba i en ny rapport. Kubanska nätverk påstås påverka såväl amerikanska institutioner som aktivister, politiker och kulturpersonligheter.

Den karibiska enpartistaten befinner sig i en djup ekonomisk och energimässig kris. Den har förlorat sin viktigaste allierade i Venezuela. Ändå framställs Kuba som en global marionettspelare och ett akut hot mot USA.

Varför då varna för ett land och en regim som är fullt upptagna med att överleva dagen?

Read more

Hon blev kvar i Ladakh och kom att bevittna hur ett genuint rikt samhälle – ett självförsörjande samhälle med glada människor som levde nära naturen – förstördes under trycket från en västerländsk utvecklingsmodell.

Read more

Manon Beauchamp-Tardieu, 33 år, bodde fram till nyligen i den lilla byn Correns vid den franska rivieran. Bodde, för den delen av byn finns inte längre då den till stor del har brunnit upp. När hon vaknade den 31 juli var det inte till den vanliga blå himlen utan till en oroväckande grå och rökig horisont.

En skogsbrand hade några dagar tidigare startat i närheten och trots släckningsförsök gjorde vinden att den spred sig snabbt. Framåt lunch hade himlen fått en glödande orange nyans och det började bli svårt att andas. Branden spred sig så snabbt att invånarna i den lilla byn inte hann evakueras innan elden började sluka hus efter hus.

– Vi levde i komplett skräck. Vi såg vårt hem brinna upp framför ögonen på oss och såg skogen gå upp i lågor. Vår by försvann bakom en vägg av tjock rök. Det kändes som att vi levde i en apokalyps. Det är en känsla ingen av oss kommer att glömma, säger Manon Beauchamp-Tardieu.

De boende i byn tvingades gömma sig på olika platser i bykärnan eftersom vägarna till och från brann och gjorde evakuering omöjlig. Det krävdes 1 200 brandmän för att få stopp på elden och få ut de boende. 52 procent av kommunen Correns har brunnit, enligt Le Monde. Många av de hundratals husen utanför själva bykärnan har förstörts och det ser ut som på månen.

Read more

Under 1990-talet tillbringade jag mina unga år i Gazas mest eleganta kvarter, Al-Rimal. I UNRWA-skolorna, i hjärtat av området, vävdes mina första drömmar. Bilden av min lärare Kainat och hennes legendariska auktoritet lever kvar i mig för alltid. Det var hon som lärde mig att skriva vackert.

Kainat var väldigt sträng och straffade oss genom att låta oss stå upp en hel dag eller skriva av läxan tio gånger, men vi älskade henne genom vår flit och respekt. I Gaza är pennan vår dagliga bön och vår viktigaste strid. Vi är folket som såg till att analfabetismen var noll innan helvetets portar slogs upp.

Den styrka hon fostrade mig med lade grunden till att jag aldrig gav upp, trots att ockupationen kvävde vår frid med ständiga razzior. Ett tryck som aldrig lättade och utegångsförbud som började redan klockan sju på kvällen.

Jag gifte mig 1996, men år 2003, mitt under den andra intifadan (2000–2005), fattade jag ett svårt och livsavgörande beslut. Trots att jag redan var trebarnsmamma bestämde jag mig för att återvända till skolbänken. Och jag nöjde mig inte med gymnasieexamen, jag fullföljde även mina universitetsstudier tillsammans med mina barn, allt mitt under en kvävande blockad och en morgonstress som aldrig tog slut.

Klockan fyra på morgonen rörde jag mig i mitt mörka kök i Al-Rimal. På grund av elbristen lärde jag mig att hitta allt genom att känna mig fram. Jag memorerade var varje sked och burk stod med hjärtat snarare än med ögonen. Levande ljus vågade jag inte tända av rädsla för de fruktansvärda bränder som skördat så många barns liv i staden.

Men mörkret var inte fritt från misstag!

Jag minns en dag när jag i min djupaste morgonstress förberedde frukost. Jag tog en burk jag trodde var salt och strödde den generöst över de färska äggen vi plockat från våra egna höns i trädgården. Jag insåg inte att jag tagit socker i stället för salt förrän barnen började äta.

Med en modersstränghet inspirerad av min lärare Kainat tvingade jag dem att äta upp, och “sockeräggen” förvandlades plötsligt till ett hysteriskt skrattanfall som fyllde hela huset.

Än i dag, trots alla år och allt vi har gått igenom, minns mina barn smaken av de äggen med glädje, som om det misstaget var det “socker” som hjälpte oss att uthärda de bittra dagarna.

Mitt i våra skratt trängde doften av nystekt gazafalafel in från butiken under vårt hus och min son Abood sprang ner för att hämta rykande färska bröd. Vi åt ost som jag gör själv och drack te med mynta. Jag förberedde deras skolmackor med zaatar och gurka.

Vi gick genom de vackra gatorna i Al-Rimal, längs den förtrollande De älskandes gata, kantad av doftande jurirosor och höga cypresser som vaktade våra steg. I våra ögon fanns en glimt av trots mot blockadens mörker.

I dag har snart tre år av folkmord rasat, som riktat in sig på skolor och universitet i ett skolasticid, och förvandlat kunskapens tempel till massgravar för fördrivna familjer.

Gazas barn skriver idag sitt alfabet inuti trasiga tält, under ett bombardemang som aldrig tystnar och surret från drönare som viner över deras huvuden. Inget rent vatten, ingen mat som mättar och inga kläder som skyddar mot vinterns kyla eller sommarens hetta.

Ockupationen har förstört De älskandes gata, ryckt upp cypresserna och bombat klassrummen.

Men skrattet som en gång föddes ur sockeräggen i Al-Rimal är samma vilja och motstånd som gör att skolbarnen i dag studerar ovanpå ruinerna.

Fakta: Vykort från Gaza

Khulud Shaban är en palestinsk journalist, född i Gaza 1980, som skriver från exil.

Denna serie personliga berättelser handlar om hur människorna en gång levde här – om vardagen och platserna som bar deras liv. Kulturen, maten, skratten och allt de älskade. Ett samhälle som tvingats lida och dö. Överlevare som minns det som var med kärlek och smärta.

Död. Den Hamasledda attacken mot Israel den 7 oktober 2023 dödade 1 195 människor, varav 815 civila och 36 barn, enligt AFP. Sedan dess har Israel dödat över 72 587 människor i Gaza och skadat över 172 381, enligt Gazas hälsomyndigheter.

Barn. Över 64 000 barn har dödats eller skadats, över 56 000 har förlorat en eller båda sina föräldrar, och mellan 3 000 och 4 000 har genomgått en eller flera amputationer, enligt Unicef.

Fördrivna. Omkring 90 procent av Gazas befolkning har tvingats fly, många av dem upprepade gånger, enligt FN.

Infrastruktur. Stora delar av Gazas bostäder, sjukhus, skolor, kultur, odlingar, historiska och religiösa platser har skadats eller förstörts, enligt FN.

Tidigt på morgonen en dag i juni, på perrongen vid tågstationen i spanska Córdoba, berättade Amin för mig att han nio månader tidigare, strax innan han fyllde 18 år, hade lämnat sin marockanska hemstad Sidi Slimane och tagit sig till Tétouan.

Därifrån kastade han sig i vattnet för att nå Ceuta.

Han simmade i nio timmar och höll sig nära kusten för att undvika gränsbevakningen. Väl framme i Ceuta placerades han på ett boende för ensamkommande minderåriga och flyttades senare av den spanska regeringen till ett annat mottagningscenter i Madrid.

När han blev myndig tvingades han lämna boendet och levde en tid på gatan tillsammans med andra unga migranter. Som tur var pågick då en särskild process där papperslösa kunde ansöka om uppehållstillstånd, som han kunde omfattas av. Han var på väg till Málaga när vi träffades, där han hade fått ett jobb med att reparera mobiler.

Amin överlevde överfarten till Ceuta, men de över 140 personer som för några dagar sedan miste livet i Medelhavet hade inte samma tur.

Det här samtalet ägde rum 2026, men det hade lika gärna kunnat utspela sig för 10, 15 eller 25 år sedan. Drömmen om att ta sig över gränsen finns alltid där. Men hur ska man förstå den massiva gränspassage som ägde rum under de sista dagarna i juli?

Djupt rotad rasism

Read more

I veckan har jag fått samtal från oroliga anhöriga till personer som avtjänar fängelsestraff. De har fått besked om att deras familjemedlemmar ska skickas till Estland och avtjäna resten av sina fängelsestraff där. ”Vad kan vi göra?”, ” han har sina barn här”, ”han har precis fått veta att han ska få sin utbildning”. Svaret är – inte mycket.

Det finns inget krav på att den intagna ska samtycka till flytten, de ska skickas till Estland ändå. Sverige har både lagstiftning och avtal om att fångar ska avtjäna sitt fängelsestraff utomlands, och de första fångarna skickas dit nu.

Det här är ett av alla exempel på plötsliga, omvälvande förändringar på straffrättens område. Den vanligaste frågan jag får är: hur hamnade vi här? Men den brännande frågan kanske snarare är: vad händer sen?

🎧 Lyssna på podden med Skarsgård, Stranne och Gardell:

Vad händer med de barnen som växer upp, utan att få besöka sin pappa i fängelset? Vad händer med återanpassningen utan besök? Vad händer med killen som inte fick sin utbildning? Det som han hängt upp verkställigheten på.

Sverige hyr fängelseplatser utomlands för att fängelserna är fulla. I ett land där svensk lag inte gäller, på andra sidan Östersjön. Men fängelserna är inte fulla för att fler brott begås i Sverige. Tvärtom begås färre brott.

Den främsta anledningen är höjda straff. Straffen har höjts så mycket att Sverige kommer att bli det land i EU med flest fångar per capita, fler fångar per capita än Ryssland. I veckan höjdes därtill straffen igen, där vissa brott under vissa förhållanden nu kan få fyra gånger så högt straff. Och fler höjningar är planerade.

Vi kommer att gå från 5 000 fångar till minst 35 000 fångar, på bara några år.

Experterna ignoreras

Även om den här omdaningen har skett med relativt liten uppmärksamhet i media, har kritiken bland jurister varit omfattande. Advokatsamfundet, som jag tillhör, har varit mycket kritiskt och avstyrkt skärpningarna. Men även Lagrådet.

Lagrådet är sammansatt av Sveriges främsta jurister, ledamöter från Högsta domstolen. De har kallat det för hastverk, att ändringarna brister mot systematiken, och framför allt att det saknas underlag som visar att ändringarna är ändamålsenliga.

Lagar som inskränker grundläggande fri- och rättigheter måste tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Att bekämpa brott är ett sådant ändamål. Men minskas brottsligheten av den höjda repressionen, eller är det tvärtom så att den ökar? Och vad händer med samhället med så stora ändringar?

Missförstånd om villkorlig frigivning

Jag ser en risk att populism har smugit sig in från sociala medier till färdiga lagstiftningsprodukter. En av ändringarna med störst påverkan är frågan om villkorligt medgiven frihet.

Vi har i decennier haft ett system där ett fängelsestraff fasas ut. Om det inte finns någon misskötsamhet så har man kunnat få successivt utökade permissioner som avslutas med en villkorligt medgiven frihet.

Den villkorliga friheten sker under övervakning. Det är en individuellt anpassad övervakning, där det både kan ställas krav och man kan få hjälp med till exempel på arbete, bostad eller drogavvänjning.

Den som inte sköter övervakningen får inte längre vara frigiven, utan får avtjäna resten av straffet i fängelse. Det är en brottspreventiv lagstiftning. Syftet är att hjälpa personen återanpassa sig till samhället så att den inte återfaller i brott. Det håller man nu på att ta bort. För att, som det uttrycks i sociala medier ”den som har begått brott ska få 100% av sitt straff”.

Så nu ska en intagen avtjäna ett fängelsestraff för att sedan från en dag till en annan komma ut och klara sig själv. Men vad händer sen då? Jo, risken är förstås att den begår brott.

En fascistisk riktning

Jag ser också en risk för att rädsla kommer att sippra in i samhällsbygget. Det är andra änden av populism. Det som har börjat på sociala medier och tagit sig hela vägen till färdiga lagstiftningsprodukter, kommer dessutom att kastas ut igen i samhället. Där kan rädslan förstärkas.

Vi har nämligen inte bara sett en ökad repressionsnivå, utan vi har också sett lagstiftning som urholkar rättssäkerheten och inskränker yttrandefriheten och demonstrationsfriheten. Och vi har sett skapandet av den andre; den (gäng)kriminelle, (klimat)aktivisten, ”invandraren”. Den som vi inte vill vara eller ens associeras med.

Vi marscherar i en fascistisk riktning där alla förutsättningar redan är på plats.

Hemlig avlyssning

Vi har på kort tid infört anonyma vittnen, omvänd bevisbörda, hemlig avlyssning av personer som inte är misstänkta för brott, och ändringar i processregler som försvårar för den enskilde att tillvarata sin rätt.

Det handlar om riktade brott som försvårar för journalister och andra som granskar makthavare, nya brott som förolämpning av och angrepp mot tjänstemän och andra riktade ändringar i både lagstiftning och tillämpning som tar direkt sikte på möjligheten att yttra sig, kritisera och demonstrera.

Men framför allt så är den lagstiftning vi sett så vag att det inte går att förutsäga hur tillämpningen kommer att bli. När kan du bli misstänkt för brott? Kan du bli misstänkt för brott om du hänger upp en banderoll på en fotbollsmatch? En skylt vid en demonstration? Kommer du bli häktad för civil olydnad, eller bara avvisad?

Vad gäller om du står bredvid, hejar på, eller bara håller med? Avlyssnas du just nu? När den vagheten kastas ut i samhället, då kan det inte bara skapa rädsla utan också vara som bränsle på elden i sociala medier. Det kan skapa drev och stigma med snabba och verkliga konsekvenser.

Människor tystnar

Det är lätt att peka finger och anklaga men svårare att freda sig. Folk i allmänhet vill inte råka ut för repressalier; de vill förstås inte hamna i fängelse, men de vill inte få några negativa konsekvenser över huvud taget. Inte på jobbet, inte bland grannar eller bland vänner. De vill inte ens riskera något sådant. Och för det krävs marginaler.

Det finns en risk att repression skapar en chilling effect. Jag brukar förklara chilling effect genom följande tankeexperiment. Tänk dig ett aktuellt samtalsämne. Finns det en röst hos dig som frågar dig, vad händer med mig om jag tar tydlig ställning i den här frågan?

Om du har en sådan röst, då finns det en chilling effect. Och jag menar att det redan har hänt. Palestina diskuteras. Klimatet diskuteras. Höjda straff diskuteras.

Är det ett tryggt rum att ta en tydlig ställning, eller är det bättre att vänta tills du kommer hem? Någon skriver att det inte skulle finnas några problem med brottslighet om det inte fanns invandring, vad skriver du? Kanske bäst att bara ignorera.

Jag menar att alla ändringar vi sett redan har orsakat en chilling effect. Och det är inte bara på arbetsplatsen, det är inte bara i sociala medier, utan det är också i traditionella medier och de politiska debatterna.

Vad händer sen?

Så tillbaka till frågan, vad händer sen? Jag tror att det är upp till oss. En våg av ökad repression sköljer över oss. Enorma demokratiska bakslag. Inte bara i Sverige utan större delen av världen.

Allt är nu ställt på sin spets. Det är nu det avgörs. Och det är ju ändå väldigt roligt. För det betyder att vi kan göra något åt det. Tusentals beslut har fört oss hit, och tusentals beslut kan ta oss framåt.

Jag tror att den största faran är tanken på att det redan är över. Att det är kört. Slaget förlorat. Jag tror att det är en bluff. Jag tror inte alls att det är över. Vi är inte i minoritet. Och vi är inte maktlösa. Allt vi gör nu spelar roll.

Det är så mycket positivt som händer, så många kamper som har vunnits världen över, och så mycket som sker just nu i skrivande stund. Visste du att över 2 000 jurister nyligen skrev under på ett upprop mot nedmonteringen av rättsstaten? Åklagare, domare, advokater, förvaltningsjurister – på samma sida.

Visste du att rätten till juridiskt biträde i asylprocessen i princip har tagits bort, reducerats till två timmars rådgivning, men att advokatsamfundet precis nu har gått ut med en landsomfattande bojkott av sådana uppdrag för att tvinga fram en ändring?

Och visste du att demonstrationsdeltagandet i Sverige faktiskt ökat? Du är inte ensam, och din röst behövs.

Vi befinner oss i en tid där väldigt mycket står på spel. Demokratin, tanken på mänskliga rättigheter. Ja, hela planetens framtid står på spel. Det är en tid då alla röster måste komma fram. Och särskilt din. Det är dags.

I samtal med Gustaf Skarsgård och Frida Stranne uppmanar han svenskar att demonstrera mera och stör…

Read more

Religionens roll i politiken stärks och demokratin är på tillbakagång i världen. Det beskriver kyrkohistorikern Joel Halldorf i boken Makten och det heliga (2026). Samtidigt har kristna företrädare börjat syna hur den populistiska radikalhögern hänvisar till kristna värderingar och kristen kultur för att legitimera en politik som många bedömare beskriver som inhuman och skadlig för demokratin.

Påve Leo XIV har återkommande fördömt politik från högerkristna i USA som han menar bygger på fördomar, fanatism och aggression. Som exempel har han gett Trumpadministrationens massdeportationer, bombningar av påstådda knarkbåtar och kriget mot Iran, som krigsminister Hegseth benämnt som ett modernt korståg.

I Sverige har teologer och företrädare för Svenska kyrkan, Sveriges katolska kyrka, Pingstkyrkan och Equmeniakyrkan kritiserat Sverigedemokraternas och Kristdemokraternas hänvisning till kristna värderingar som grund för Tidöpartiernas restriktiva migrationspolitik. De menar att en politik som bygger på hat och polarisering är oförenlig med kristendomens budskap om kärlek och tolerans.

Kritiken från de katolska och protestantiska företrädarna ligger i linje med huvudspåret i den internationella forskningen. Där hävdas det att kristendomen och radikalhögern är oförenliga rivaler, inte minst i synen på människor. Kristna teologer och forskare i Europa anser att radikalhögern kidnappar kristendomen som politiskt verktyg för att vinna stöd för populistiska idéer.

Men den kritiken vilar ofta på outtalade antaganden om hur religion fungerar. Med utgångspunkt i min egen forskning vill jag hävda att den populistiska radikalhögern i själva verket hämtar språk, symboler och strategier från olika kristna teologier och praktiker för att styra människor och samhällen.

Read more

I Gaza frågar vi oss inte hur mycket hopp vi har kvar. Vi frågar: “När ska vi laga sumaghieh?” Det är inte bara en maträtt. Det är en proklamation av glädje och en motståndshandling. Denna sumaghieh, som vi betraktar som Gazas själva identitet, en nationalklenod som aldrig kan förfalskas, har stått emot ockupationens alla försök till stöld.

Rättens komplexa ingredienser och det tålamod som krävs för att tillaga den har gjort den till ett värn för vårt kulturarv. Den kan bara lagas av någon som knådat sina händer i den här jordens lera och andats in doften av dess hav.

I dag, när jag kämpar för att framkalla den doften i ruinerna och dammet, minns jag hur sumaghieh var den självklara mittpunkten under “hennakvällarna”, de festkvällar som föregår bröllopen och fyller våra torg med kärlek.

Vid mitt eget bröllop, vid mina systrars, och vid mina kusiners och grannars fester, dånade torgen av hundratals tallrikar. Efter timmar av dabkedans som fick marken att darra och glädjesånger som rörde vid himlen, satte sig alla, män som kvinnor, i varma cirklar för att äta “kärlekens färdkost”.

Serverad med inlagda grönsaker och nybakat bröd var sumaghieh den vackraste belöningen för alla som kommit för att dela vår sång. Det var ögonblicket då all trötthet smälte bort med den första tuggan.

Mitt kök var den arena där identitetsstriderna mellan infödda gazabor och de fördrivna från Jaffa upphörde på det mest välsmakande sätt. Min svärmor, en äkta gazabo, ansåg att en sumaghieh som inte brände på tungan inte var en riktig sumaghieh. Min mamma, som kom från Jaffa, föredrog lugn och balans.

Likt en “master chef” med fingertoppskänsla förenade jag de två skolorna. Jag balanserade chilin och mätte upp sumacen, mangolden och köttet med hjärtats egen våg, tills jag blev familjens främsta auktoritet.

Ingen lyfte på locket till en kastrull utan min välsignelse.

Och min pappa, hans historier var själva livets krydda!

Han brukade smyga in i köket, som om han planerade en stor hemlighet. Han smakade av en sked, såg sig omkring för att försäkra sig om att mamma inte såg honom, och viskade lågt:

– Min dotter, din mat smakar tusen gånger bättre än din mammas … men för Guds skull, säg inget till henne!

De orden var min sanna medalj. Snart lagade varken pappa, svärmor eller mamma sumaghieh utan att ringa mig för att fråga om “hemligheten i receptet”.

Sumaghieh är de “tätt sammanslutna axlarnas” rätt och kräver yttersta precision. Den kan inte lyckas utan en hand som hackar mangolden, en som rensar sumacen och en tredje som stöter vitlöken.

Den största hemligheten ligger i att skära köttet i exakt lika små bitar, som vore de jämna stenar lagda med kärlek, för att sedan fördela dem rättvist över hundratals tallrikar, så att varje gäst får sin del av välsignelsen. Det är en tyst kallelse som samlar mostrar, fastrar och barnbarn till en spontan festmåltid, som skapar en ordning mitt i livets kaos.

I dag, när det är brist på råvaror och nära och kära har splittrats, med vissa på flykt och andra som blivit martyrer, saknar vi gemenskapen mer än själva maten.

Men trots allt skyddar vi vår historia med vårt minne.

En dag ska vi återvända för att duka upp på torgen, tända eldarna under våra stora kastruller och skratta på nytt medan vi delar ut faten, fyllda av kött och välsignelse. Gazas bord bryts aldrig och den gemenskap som döpts i doften av sumak kan aldrig skiljas åt.

Fakta: Vykort från Gaza

Khulud Shaban är en palestinsk journalist, född i Gaza 1980, som skriver från exil.

Liv. Denna serie personliga berättelser handlar om hur människorna en gång levde här – om vardagen och platserna som bar deras liv. Kulturen, maten, skratten och allt de älskade. Ett samhälle som tvingats lida och dö. Överlevare som minns det som var med kärlek och smärta.

Död. Den Hamasledda attacken mot Israel den 7 oktober 2023 dödade 1 195 människor, varav 815 civila och 36 barn, enligt AFP. Sedan dess har Israel dödat över 72 587 människor i Gaza och skadat över 172 381, enligt Gazas hälsomyndigheter.

Barn. Över 64 000 barn har dödats eller skadats, över 56 000 har förlorat en eller båda sina föräldrar, och mellan 3 000 och 4 000 har genomgått en eller flera amputationer, enligt Unicef.

Fördrivna. Omkring 90 procent av Gazas befolkning har tvingats fly, många av dem upprepade gånger, enligt FN.

Infrastruktur. Stora delar av Gazas bostäder, sjukhus, skolor, kultur, odlingar, historiska och religiösa platser har skadats eller förstörts, enligt FN.

När jag fortfarande var ny i Afghanistan, år 2016, besökte jag Herat, som är landets tredje största stad efter Kabul och Kandahar. Den sistnämnda är en stad i söder som märkligt nog anses vara både en fristad för homosexuella män och ett starkt talibanfäste. Jag skulle komma att besöka den staden också, trots att min pakistanske vd uttryckligen förbjudit det.

Herat ligger i väst och är en gränsstad till Iran. Maten sötas med färska granatäpplen, precis som hos den persiska grannen, och de kvinnor som täcker sig gör det i den lättare, mönstrade iranska chador som lämnar ansiktet fritt, snarare än i den blå afghanska burkan.

Jag var inbjuden att delta i en fredskonferens. Den franske ambassadören var gästtalare, tillsammans med många andra internationella profiler.

Jag undrade varför jag över huvud taget blivit inbjuden. En hotellmanager är helt irrelevant jämfört med dessa högprofilerade talare och deltagare, men de betalade för flyg och hotell, så jag åkte. Jag antar att de ville ha någon från ”Konungariket Nederländerna” på sin lista – som det stod på min namnskylt – för att imponera på sponsorerna som betalade för evenemanget.

Staden är hem för ett magnifikt citadell och den fantastiska Blå moskén. Ett besök i moskén var ett måste. En katedral för den muslimska tron.

Jag gick dit tillsammans med en amerikan som också var inbjuden till konferensen och som jag hade träffat på hotellet dagen innan. Han tillhörde med största sannolikhet någon form av underrättelsetjänst.

Framför den Blå moskén ligger en park där det säljs saker, där vi promenerade runt. Vi blev snabbt upptäckta av människorna där, som började samlas runt oss.

– Det här börjar bli farligt, sa amerikanen, som om dessa vanliga afghaner som gjorde sina vardagsärenden i själva verket var en blodtörstig mobb, redo att lyncha oss där och då.

Han försvann och lämnade mig ensam med ett trettiotal män omkring mig. Och vad visste jag? Jag är inte experten, men när jag såg dem i ögonen möttes jag bara av leenden.

– Picture, picture! ropade de, och jag fick snällt ställa upp eftersom varenda en ville ha en bild ihop med mig på sina smartphones.

En ung man frågade om jag ville gå ner under den Blå moskén. Jag tänkte på amerikanen igen och oroade mig lite för att bli lynchad, men nyfikenheten vann över mig.

Fem minuter senare var jag under moskén. Solljus strömmade in från små öppningar i det kupolformade taket högt ovanför, dammkorn svävade i den uråldriga luften. Packad jord håller rummet vid en konstant temperatur.

Två män satt på golvet och arbetade för hand, med vad som såg ut som antika verktyg som hade lämnats kvar sedan medeltiden, och formade kakelbitar till att renovera den Blå moskén.

Jag kände mig hedrad över att ha fått komma till denna hemliga plats, ända tills en av männen pekade på drickslådan som stod väl synlig bredvid dörren. Trots insikten om att jag inte var så speciell efter allt, och att många turister säkert leds nerför den trånga trappan, var det ändå helt klart värt det.

Jag gick ut i höstsolen och kände mig levande.

Själva moskén är en enastående syn med sina färgstarka mosaikplattor och en enorm innergård av vit marmor. På något sätt verkade männen som låg där och vilade ha funnit den fred som man på konferensen bara pratade om bakom förstärkta portar.

Det fick mig att tänka på akronymen NATO. I Kabul betydde den ”No Action Talk Only”.

När jag några år senare berättade det för talibanernas vice utrikesminister, Mr. Stanikzai, i ett möte mellan oss två, skrattade han högt och var tvungen att skriva ner det, så mycket tyckte han om det.

Det jag minns från konferensen är att den franske ambassadören, under sitt tal, konstaterade att talibanerna inte var terrorister, trots att de begår terrorhandlingar. Såvitt han ansåg var de i grunden frihetskämpar.

Jag reagerade på att han uttalade sig på det sättet. Ord kan lätt tolkas på olika sätt, och diplomati är en fin balansgång.

Det påminde mig om Nelson Mandela. Under hans första besök i USA efter frigivningen från fängelset 1990, blev han utfrågad av Ted Koppel i ABC:s Nightline om sina band till Jasser Arafat, Muammar Gaddafi och Fidel Castro – ledare som hade stött kampen mot apartheid. Att Mandela försvarade dessa relationer var, i journalistens ögon, en oxymoron.

Mandelas svar var anmärkningsvärt: ”Ett av de misstag som vissa politiska analytiker gör är att tro att deras fiender måste vara våra fiender.”

Fakta: Vykort från Afghanistan

Genom hotellmanagern Timotheus Swagemakers ögon ger denna serie berättelser en sällsynt inblick i Afghanistans dolda världar. Medan nyhetsrubrikerna länge har definierat Afghanistan utifrån landets ärr, blickar dessa historier bortom dem – mot det oväntat ljusa i vardagen och möten där livet fortsätter, osynligt för omvärlden.

Värdighet. Bortom berättelsen om eviga krig finns djup gästvänlighet, uråldriga traditioner och ett folk vars värdighet inte låter sig rubbas av maktens skiftningar.

Imperiernas kyrkogård. Afghanistans historia har formats av landets strategiska läge, vilket lett till upprepade försök till erövring av Alexander den Store, mongolväldet, det brittiska imperiet, Sovjetunionen och USA – som alla till slut drog sig tillbaka inför det hårda afghanska motståndet.

Decennier av invasion. År 1979, när kalla kriget intensifierades, invaderade Sovjetunionen Afghanistan. Det utlöste ett tioårigt krig som drev miljoner människor på flykt. Efter det sovjetiska tillbakadragandet 1989 ledde maktvakuumet till ett brutalt inbördeskrig mellan rivaliserande fraktioner.

Talibanernas cykler. Talibanerna tog makten första gången 1996 och införde ett strikt styre fram till 2001. Efter 11 september-attackerna i USA – där inga afghaner var inblandade – invaderade en USA-ledd koalition och stannade i landet i 20 år. I augusti 2021, när de internationella styrkorna drog sig tillbaka, återvände talibanerna till makten.

Det mänskliga priset. Efter över 40 år av nästintill oavbruten konflikt är det afghanska folket fortfarande de främsta offren. De har förvägrats möjligheten att utveckla sin nation i varaktig fred, vilket har lett till en av världens största flyktingpopulationer och en förödande humanitär kris.

Utbildning och framtid. Idag går miljontals afghanska barn inte i skolan, samtidigt som kvinnor möter hårda restriktioner för sina grundläggande rättigheter att arbeta och studera – något som kastar en skugga över en hel generations framtid.

Kulturell motståndskraft. Trots förstörelsen av kulturarv som Buddhastatyerna i Bamiyan förblir Afghanistan en vagga för Sidenvägens historia, där poesi, hantverk och en djupt rotad känsla för heder fortsätter att forma nationens själ.

Christopher Nolans omtalade storfilm The Odyssey, med en budget på över 2,6 miljarder kronor, handlar om krig, flykt och hemlängtan. Nolan har delvis förlagt inspelningen till det av Marocko ockuperade Västsahara.

En stor del av västsaharierna flydde under den marockanska invasionen 1975 och lever i dag i flyktingläger i Algeriet. De har i 50 år väntat på ett slut på Marockos ockupation, förföljelse och förtryck – och på att få återvända till ett fritt hemland.

En av dem är Mohamed Sleiman Labat, västsaharisk filmskapare, bildkonstnär och skribent. Han är född och uppvuxen i flyktinglägren i sydvästra Algeriet, där han driver det lilla konstcentret Motif Art Studio i Smara-lägret.

– Jag föddes i ett flyktingläger och har därför aldrig kunnat – och kan fortfarande inte – resa till eller leva i Västsahara, säger han.

På de fördrivnas ockuperade mark väljer Nolan att spela in en film om just längtan efter att återvända hem.

Västsahariernas okända Odyssey

Read more

Det rimmar på persiska: Esfahan nesf-e jahan – Isfahan är halva världen. Tanken är att när du har sett denna stad har du sett halva världens skönhet. Den är hem åt floden Zayandeh och den magiska Khajubron, byggd under safavidernas styre på 1600-talet.

Read more

Gustaf Skarsgård och Frida Stranne möter Alexandra Urisman Otto, den prisbelönta journalisten som sade upp sig från Dagens Nyheter i protest mot bevakningen av klimatet och Gaza.

Read more

Valet 2010. Jag har precis fyllt 18 år, min första riktiga valrörelse. I Linköping har vi i månader samlats för att skramla nycklar. Symboliken bakom den aktionen är att visa att vi antifascister stänger er ute. Vi går hem från demonstrationerna. Hesa och möra.

En bekant kastar ett ägg på Jimmie Åkesson. Det kan räknas som ofredande. Vi tänker inte så då. Vi känner oss själva angripna och höjer knytnävarna.

Read more

När september kom började den period på året då våra hjärtan möttes innan våra händer gjorde det: det var dags för olivskörden. I vår bayara (odling) samlades hela familjen. Och när vi gazabor säger familj menar vi alla: barn, syskon, syskonbarn, föräldrar, svärföräldrar, morbröder, kusiner …

Vi hjälptes åt att breda ut färgstarka dukar på marken under de silvergröna träden och började plocka. En välsignelse i en atmosfär av skratt och förväntansfulla leenden.

Alla hade sin roll. De korta tog hand om de små träden, medan de långa klättrade upp i de stora, svajande kronorna med käppar för att nå frukterna som hängde högst upp.

De här stunderna var fyllda av iver. Vi ville få ställa oliverna på bordet direkt. Och vi väntade inte, utan satte oss på marken precis där vi hade skördat och letade efter släta stenar, för att försiktigt krossa oliverna enligt en enkel tradition vi kallar zaitun jarjir (bokstavligen krossade oliver).

Blixtsnabbt blandade vi våra zaitun jarjir med citronskivor, salt, en skvätt vinäger och stark, röd gazachili. På några minuter hade vi en inläggning redo att ätas samma dag, när vår längtan var för stor för att vänta de veckor som vanlig fermentering kräver.

Under de här skördedagarna tände vi en öppen eld och kokade te som stod och drog med salvia i en kanna, och plockade färska apelsiner för en paus.

Vid dagens slut kom vi hem för att finna att mina barns mormor och farmor hade förberett en underbar festmåltid till oss alla, som belöning för dagens arbete.

Skörden sorterades noga: de svarta oliverna som är mina barns favoriter till bordet, de gröna för inläggning och resten för den heliga resan till presseriet.

Där stod folk i långa köer, fyllda av förväntan och glädje. Småpratade stolt om sin skörd, sina olivsorter och kvaliteten, och jämförde med tidigare år. Ingen märkte av att tiden gick. Det var som att vara på en gemensam picknick.

När den första oljan kom ur pressen drack vi enligt traditionen en liten kopp direkt, för att känna dess värme och hur jordens frukt strömmade genom våra ådror.

Under säsongens höjdpunkt regerade nationalrätten musakhan på våra bord, en rituell rätt som vi lagade tillsammans. Den sammanfattar landets historia i en enda munsbit: varmt khubz al-taboon (lerugnsbröd), tjockt och ojämnt med en krispig yta, mjukt och fylligt inuti för att suga upp den rikliga mängden gyllene olivolja, täckt med stekt lök och rikligt med kunglig sumak.

Den varma doften från vår furn al-taboon (lerugnen) spred sig över hela gatan. Det doftade också av qurs zaatar (runda olivoljebröd fyllda med vild timjan) och qallayat bandora (tomatpanna) med vitlök och chili … allt dränkt i olivolja.

I Palestina äter vi inte olja bara för att bli mätta, utan för att hämta kraft från landets styrka och trädens uthållighet.

I dag är min familj fördriven och splittrad åt alla håll. Min morbror, vår familjs överhuvud, har gått bort, och med honom dog delar av våra själar. Han var symbolen för rättvisa och fördelade allt, från hasselnötter och ägg till kött och olivolja, med exakthet och kärlek.

Vår bayara som en gång sjöd av liv har krossats av ockupationens stridsvagnar. De körde över olivträden, som vi växte upp med, och lämnade efter sig en förödelse som ord inte kan beskriva.

Sedan folkmordets början har skördesäsongen stannat av helt. I brist på bränsle har människorna tvingats hugga ner de kvarvarande grenarna för att använda som ved, bara för att kunna laga mat och överleva.

Inga ivriga händer kommer längre för att plocka frukter. Bara ett fåtal bleka träd finns kvar i Gaza, de som lyckats undkomma både stridsvagnar och de hungrigas eldstäder.

Enligt FN:s miljöprogram hade Gaza redan i september 2025 förlorat 97 procent av sina trädodlingar, och 82 procent av sina ettåriga grödor. Jord och vatten har förgiftats av bomber och sprängda avloppssystem.

Den här rapporten klassar förödelsen som ekocid – omfattande skada på eller förstörelse av ekosystem eller livsmiljö. Det är ännu inte ett eget brott i Romstadgan, men allvarlig och långsiktig miljöskada kan utgöra krigsbrott. Det påverkar både dagens mat och vår framtid.

Attackerna mot olivträden är ingen slump. De är en viktig del av vår ekonomi och binder dessutom oss palestinier till marken.

På Västbanken har kontinuerlig odling länge kunnat användas som bevis på brukande, och att förstöra olivträd eller hindra bönder från att nå sin mark har ofta beskrivits som ett sätt att göra jorden ”outnyttjad” och lättare att ta över.

Utanför Betlehem står vår stolthet kvar, det urgamla olivträdet Al-Badawi. Det är flera tusen år gammalt och ett av världens äldsta olivträd.

Namnet kommer från legenden om shejk Al-Badawi, som enligt berättelsen brukade vila under det. Det vaktas i dag av bybon Salah Abu Ali, som har sett till det varje dag i decennier.

När ett olivträds grenar sågas av lever rötterna kvar under jorden, precis som våra minnen gör i oss, redo att skjuta nya skott.

Det är därför bosättarna bränner träden så att de aldrig ska växa igen.

De försöker stjäla även vårt hopp.

Fakta: Vykort från Gaza

Khulud Shaban är en palestinsk journalist, född i Gaza 1980, som skriver från exil.

Liv. Denna serie personliga berättelser handlar om hur människorna en gång levde här – om vardagen och platserna som bar deras liv. Kulturen, maten, skratten och allt de älskade. Ett samhälle som tvingats lida och dö. Överlevare som minns det som var med kärlek och smärta.

Död. Den Hamasledda attacken mot Israel den 7 oktober 2023 dödade 1 195 människor, varav 815 civila och 36 barn, enligt AFP. Sedan dess har Israel dödat över 72 587 människor i Gaza och skadat över 172 381, enligt Gazas hälsomyndigheter.

Barn. Över 64 000 barn har dödats eller skadats, över 56 000 har förlorat en eller båda sina föräldrar, och mellan 3 000 och 4 000 har genomgått en eller flera amputationer, enligt Unicef.

Fördrivna. Omkring 90 procent av Gazas befolkning har tvingats fly, många av dem upprepade gånger, enligt FN.

Infrastruktur. Stora delar av Gazas bostäder, sjukhus, skolor, kultur, odlingar, historiska och religiösa platser har skadats eller förstörts, enligt FN.